Peter Eccher
MATERIA OCH MINNE
Berit Lindfeldt, Leif Elggren, Ann-Sofie Claesson, Peter Eccher
& Thage Folkesson
Utställningen Materia och minne sammanför fem konstnärer. Vissa av konstverken i utställningen kan uppfattas som knappt hörbara, hemliga viskningar. På mystisk väg blickar de inåt, mot dunkla minnen.
Utställningstext av Peter Cornell, till höger.
Skulptören Berit Lindfeldt, född 1946 i Stockholm, har ställt ut separat vid Moderna Museet, Liljevalchs och Konstakademien i Stockholm, samt vid flera andra institutioner och gallerier i landet. Hon är representerad vid Moderna Museet, Göteborgs konstmuseum, Malmö konstmuseum, och vid ett antal andra samlingar.
Performance-, ljud- och konceptkonstnären Leif Elggren, född 1950 i Linköping har framträtt och ställt ut på museer och gallerier runt om i världen, bland annat vid Venedigbiennalen i Italien och Moderna Museet i Stockholm. Elggren finns representerad i en rad olika samlingar, bland annat vid Moderna Museet och Göteborgs konstmuseum.
Ann-Sofie Claesson, målare, är född 1992 i Håcksvik, Svenljunga. Hon är utbildad vid Valands konsthögskola i Göteborg 2013-16 och Bildkonstakademien i Helsingfors 2016-18. Claesson har nyligen under våren ställt ut vid Galleri Hammarén. Tidigare har hon visats vid Galerie Forsbloms studio i både Stockholm och Helsingfors samt vid Göteborgs konstförening. Ann-Sofie Claesson finns representerad vid bland annat Västra Götalandsregionens samlingar och Uppsala kommun.
Peter Eccher, född 1971 i Göteborg, arbetar med teckning, objekt, film och ljud i installationsform. Han är utbildad vid Konsthögskolan i Stockholm, har ställt ut separat vid konsthallarna i Varberg och Vänersborg, liksom vid Galleri Mors Mössa i Göteborg och flera andra gallerier. Eccher är representerad vid Statens konstråds samlingar och Göteborg stads samlingar.
Thage Folkesson från Fritsla, 1931-2015, var autodidakt. Han gjorde konst av olika föremål som han fann, objets trouvés. Thage Folkesson finns representerad vid Wärenstamska samlingen i Borås.
Utställningstext av Peter Cornell, till höger.
Skulptören Berit Lindfeldt, född 1946 i Stockholm, har ställt ut separat vid Moderna Museet, Liljevalchs och Konstakademien i Stockholm, samt vid flera andra institutioner och gallerier i landet. Hon är representerad vid Moderna Museet, Göteborgs konstmuseum, Malmö konstmuseum, och vid ett antal andra samlingar.
Performance-, ljud- och konceptkonstnären Leif Elggren, född 1950 i Linköping har framträtt och ställt ut på museer och gallerier runt om i världen, bland annat vid Venedigbiennalen i Italien och Moderna Museet i Stockholm. Elggren finns representerad i en rad olika samlingar, bland annat vid Moderna Museet och Göteborgs konstmuseum.
Ann-Sofie Claesson, målare, är född 1992 i Håcksvik, Svenljunga. Hon är utbildad vid Valands konsthögskola i Göteborg 2013-16 och Bildkonstakademien i Helsingfors 2016-18. Claesson har nyligen under våren ställt ut vid Galleri Hammarén. Tidigare har hon visats vid Galerie Forsbloms studio i både Stockholm och Helsingfors samt vid Göteborgs konstförening. Ann-Sofie Claesson finns representerad vid bland annat Västra Götalandsregionens samlingar och Uppsala kommun.
Peter Eccher, född 1971 i Göteborg, arbetar med teckning, objekt, film och ljud i installationsform. Han är utbildad vid Konsthögskolan i Stockholm, har ställt ut separat vid konsthallarna i Varberg och Vänersborg, liksom vid Galleri Mors Mössa i Göteborg och flera andra gallerier. Eccher är representerad vid Statens konstråds samlingar och Göteborg stads samlingar.
Thage Folkesson från Fritsla, 1931-2015, var autodidakt. Han gjorde konst av olika föremål som han fann, objets trouvés. Thage Folkesson finns representerad vid Wärenstamska samlingen i Borås.
MATERIA OCH MINNE
Har materien en egen drift att bli bild? Mossa, lava, stenar, snäckor, rimfrost, snökristaller eller dammets former på statiskt elektriska glasskivor - de uppvisar strukturer som tycks vädja om att bli bild; att förlösas och dokumenteras av konstnären. Materien bär spår och minnen av sin tillblivelse i historisk eller geologisk tid. Den lever och drömmer i alkemistens värld eller i Strindbergs Blå bok som menar att till och med askan efter en förbränd blomma kan fälla ut kristaller som liknar, ja, minns den levande blomman. Och i exil på ön Guernsey ägnade sig Victor Hugo vid sidan av spiritistiska seanser åt att experimentera med tuschfläckar och utspillt kaffe: var det andarna som ville träda fram i fläckarna på papperet?
Thage Folkessons bilder och assemblage förefaller vara gjorda i en liknande lyhördhet. Hans medfarna, av repor, rost och tid anfrätta och någon gång bearbetade material i dova färger och assemblages av alla slags upphittade föremål frammanar minnen av ett töcknigt förflutet: avlägsna dunkla skogar, berg och öde platser som kan påminna om dem som framträder i Strindbergs kemiska zinkbad i Inferno, på samma gång ett österrikiskt landskap och Swedenborgs helvete.
Är inte fotografiet det medium som ställer paradoxen närvaro – frånvaro på sin spets? I bilderna i familjealbumet närvarar personer i ett ögonblick och i ett liv som inte längre finns ; fotografiet, skriver Susan Sontag, är ett memento mori. Ann-Sofie Claesson utgår från albumets tunna blanka, taktilt torftiga fotokopior men översätter dem till måleri och fysisk materialitet: pannå eller duk, gipsgrund och olika färglager. Hon låter minnet inkarneras i ett objekt men påminner samtidigt om att fotografiet oundvikligen kommer att anfrätas av tiden: med hjälp av lösningsmedel och genom att trycka ett papper mot den ännu våta grunderingen och underlagets ojämnheter uppstår ett slags krackeleringar och vita mönster som liknar naturens och som en gång ska utplåna minnet.
Vissa möbler ur barndomens scenografi framträder som kristallisationspunkter - ibland tillflykter, ibland smärtpunkter. Det är som om sådana föremål erbjuder sig att bära och objektivera sår för vilka barnet ännu inte har ord men som vill bli bild. Berit Lindfeldt återvänder dit gång på gång, till barndomens lägenhet och dess vardagliga ting. Men hon nöjer sig inte med att presentera dem som ready-mades, som passiva vittnen eller dokument, nej, hon gör dem till monument då hon aktivt bearbetar, gestaltar, omformar, fabulerar, läker dem och får dem att tala. Så räddar hon minnet från att fly in i glömskan.
Först de skarpkantade geometriska målningarna i varningsfärgerna gult och svart, som ett slags opkonst. Men störningar i ögats optik löste upp gränserna och visade Leif Elggren på en ny väg: oregelbundna gula former med luddiga konturer flöt omkring i det svarta som teosofins och Kandinskys astrala Thought forms. Gränser luckrades upp då det svarta och gula blandades till grönt. Och i Leif Elggrens svit Jag målar mej själv tillbaka till gult blandas de ytterligare i gröna nyanser i lager på lager av gult på svart underlag, som etapper på en färd från nigredo till guld. Minnet av det övermålade svarta ger sig tillkänna i varje övermålning, som en palimpsest i ett tidsförlopp. Det uppstår en resonans med en målerisk tradition, alltifrån monokromen till ett fritt måleri som associerar till Turner, Redons himlar eller Leonardos kosmogonier.
Liksom Leif Elggren beskriver Peter Ecchers bildsvit ett tidsförlopp, en skapelseprocess, här inspirerad av 1600-talsmystikern Robert Fludd som betraktade skapelsen som en alkemisk process som tog sin början i den första materian, materia prima, i dess skuggvärld av vatten och mörker. Där avlyssnar Peter Ecchers drömska bilder flyktiga impulser och rörelser djupt ned i psykets ljusdunkel, som hos Jung eller i Bachelards poetiska drömmerier om de fyra elementen. Bildsviten frammanar mödosamma erinringar av den första materian på gränsen mellan tillblivelse och form, sinnestillstånd och fysisk kropp.
Damm, aska, upphittade plåtbitar, gamla möbler, blyerts… Tiden och minnet bor i de enkla och vardagliga föremålens materia, i de till synes fattiga tingen som konstnärerna låter genomgå kedjor av metamorfoser. Så svårt, så enkelt.
Med Lars Olof Loelds ord: ”Av dagg / och fattigdom / görs guld / för evigheten”.
Peter Cornell
Har materien en egen drift att bli bild? Mossa, lava, stenar, snäckor, rimfrost, snökristaller eller dammets former på statiskt elektriska glasskivor - de uppvisar strukturer som tycks vädja om att bli bild; att förlösas och dokumenteras av konstnären. Materien bär spår och minnen av sin tillblivelse i historisk eller geologisk tid. Den lever och drömmer i alkemistens värld eller i Strindbergs Blå bok som menar att till och med askan efter en förbränd blomma kan fälla ut kristaller som liknar, ja, minns den levande blomman. Och i exil på ön Guernsey ägnade sig Victor Hugo vid sidan av spiritistiska seanser åt att experimentera med tuschfläckar och utspillt kaffe: var det andarna som ville träda fram i fläckarna på papperet?
Thage Folkessons bilder och assemblage förefaller vara gjorda i en liknande lyhördhet. Hans medfarna, av repor, rost och tid anfrätta och någon gång bearbetade material i dova färger och assemblages av alla slags upphittade föremål frammanar minnen av ett töcknigt förflutet: avlägsna dunkla skogar, berg och öde platser som kan påminna om dem som framträder i Strindbergs kemiska zinkbad i Inferno, på samma gång ett österrikiskt landskap och Swedenborgs helvete.
Är inte fotografiet det medium som ställer paradoxen närvaro – frånvaro på sin spets? I bilderna i familjealbumet närvarar personer i ett ögonblick och i ett liv som inte längre finns ; fotografiet, skriver Susan Sontag, är ett memento mori. Ann-Sofie Claesson utgår från albumets tunna blanka, taktilt torftiga fotokopior men översätter dem till måleri och fysisk materialitet: pannå eller duk, gipsgrund och olika färglager. Hon låter minnet inkarneras i ett objekt men påminner samtidigt om att fotografiet oundvikligen kommer att anfrätas av tiden: med hjälp av lösningsmedel och genom att trycka ett papper mot den ännu våta grunderingen och underlagets ojämnheter uppstår ett slags krackeleringar och vita mönster som liknar naturens och som en gång ska utplåna minnet.
Vissa möbler ur barndomens scenografi framträder som kristallisationspunkter - ibland tillflykter, ibland smärtpunkter. Det är som om sådana föremål erbjuder sig att bära och objektivera sår för vilka barnet ännu inte har ord men som vill bli bild. Berit Lindfeldt återvänder dit gång på gång, till barndomens lägenhet och dess vardagliga ting. Men hon nöjer sig inte med att presentera dem som ready-mades, som passiva vittnen eller dokument, nej, hon gör dem till monument då hon aktivt bearbetar, gestaltar, omformar, fabulerar, läker dem och får dem att tala. Så räddar hon minnet från att fly in i glömskan.
Först de skarpkantade geometriska målningarna i varningsfärgerna gult och svart, som ett slags opkonst. Men störningar i ögats optik löste upp gränserna och visade Leif Elggren på en ny väg: oregelbundna gula former med luddiga konturer flöt omkring i det svarta som teosofins och Kandinskys astrala Thought forms. Gränser luckrades upp då det svarta och gula blandades till grönt. Och i Leif Elggrens svit Jag målar mej själv tillbaka till gult blandas de ytterligare i gröna nyanser i lager på lager av gult på svart underlag, som etapper på en färd från nigredo till guld. Minnet av det övermålade svarta ger sig tillkänna i varje övermålning, som en palimpsest i ett tidsförlopp. Det uppstår en resonans med en målerisk tradition, alltifrån monokromen till ett fritt måleri som associerar till Turner, Redons himlar eller Leonardos kosmogonier.
Liksom Leif Elggren beskriver Peter Ecchers bildsvit ett tidsförlopp, en skapelseprocess, här inspirerad av 1600-talsmystikern Robert Fludd som betraktade skapelsen som en alkemisk process som tog sin början i den första materian, materia prima, i dess skuggvärld av vatten och mörker. Där avlyssnar Peter Ecchers drömska bilder flyktiga impulser och rörelser djupt ned i psykets ljusdunkel, som hos Jung eller i Bachelards poetiska drömmerier om de fyra elementen. Bildsviten frammanar mödosamma erinringar av den första materian på gränsen mellan tillblivelse och form, sinnestillstånd och fysisk kropp.
Damm, aska, upphittade plåtbitar, gamla möbler, blyerts… Tiden och minnet bor i de enkla och vardagliga föremålens materia, i de till synes fattiga tingen som konstnärerna låter genomgå kedjor av metamorfoser. Så svårt, så enkelt.
Med Lars Olof Loelds ord: ”Av dagg / och fattigdom / görs guld / för evigheten”.
Peter Cornell