STRÖMHOLM
PETERSEN
ENGSTRÖM
Christer Strömholm, Anders Petersen och JH Engström är tre fotografer vars namn
inte sällan nämns tillsammans. Många ser i dem en generationsaxel inom den
dokumentära traditionen av fotografiet. Ett par gemensamma drag är framträdande.
Många av deras verk står på självbiografisk grund och de tre fotograferna har ofta
poängterat vikten av en personlig relation till den som står framför kameran,
två sammanhängande aspekter. I denna utställning presenteras Strömholm, Petersen
och Engström för första gången tillsammans.
Christer Strömholm (1918-2002), från Stockholm, har haft ett avgörande inflytande
på otaliga fotografer. I Sverige har han också haft en central roll för att fotografiet
slutligen fick status som Konst under senare delen av 1900-talet. Som en av hitintills
tre svenska fotografer tilldelades Strömholm 1997 det prestigeladdade Hasselbladspriset.
Hans förtätade, mångbottnade bilder har väckt uppmärksamhet och beundran världen över.
Anders Petersen, född 1944 i Solna, var under 1960-talet elev på Christer Strömholms
Fotoskola i Stockholm. Petersen har inte minst blivit känd för sina närgångna och
inkännande skildringar av livet på fängelser, mentalsjukhus och äldreboenden. Hans
utställningar världen över är talrika och 2003 mottog han utmärkelsen Årets
fotograf vid fotofestivalen i Arles, Frankrike. Petersens bildserie från en bar i Hamburg,
Café Lehmitz, är fotohistoria.
JH Engström, född 1969 i Hagfors, Värmland är en av Sveriges internationellt mest
uppmärksammade fotografer. Med åren har Engström utvecklat en stor stilistisk frihet, som
parad med ett intuitivt förhållningssätt resulterat i en flödig, oförställd och uppfriskande
rå bildpoesi. Idag bor han i Montreuil, i gränstrakterna av Paris. JH Engström inledde
sin konstnärliga bana som assistent åt Anders Petersen.
Om vi bebor en blixt, är den evighetens hjärta.
René Char
Tre är en belastad siffra. Redan från början var det återuppståndelsens tal. Treenighetens. Religiöst, mytologiskt och numerologiskt har det fortsatt att omvärvas av en slags helighet: Fadern, sonen och den heliga anden. Ödesgudinnorna, både i den antika och den nordiska mytologin. Folksagornas prövningar som ska övervinnas för att nå fram till den eftertraktade skatten. Alla kan de räknas till Tre.
Här alltså Tre fotografer: Christer Strömholm, Anders Petersen och JH Engström. Tre grenar på samma träd? Eller tre helt olika arter som delvis vuxit i samma biotop? Tre solitärer – kan de rymmas inom samma ram? Vad skiljer och vad förenar? Till att börja med kan vi konstatera: två lever, en är död. Rent faktiskt uppstår redan där en friktion, en diskrepans. Samtidigt är alla tre i högsta grad levande och närvarande genom sina verk. Konsten tänjer på gränsen mellan liv och död, utplånar den till och med ibland. I alla fall när den är som bäst. Tre fotografer. Men också tre generationer. Födda 1918, 1944 och 1969 kunde de ha varit biologiskt släkt i rakt nedstigande led. Nu finns istället ett annan slags släktskap: Hungern efter Närvaro, Utsatthet, Spegling.
Tre fotografer – Tre förebilder. Alla tre har de bildat skola. Också i rent bokstavlig mening: Strömholms legendariska fotoskola, Petersens och Engströms oräkneliga workshops världen över. En sorts fotografins gatuuniversitet som efterhand skapar nya adepter, redo att begå fadersmord eller bottna i en tradition som befinner sig i ständig förvandling.
I ett ikoniskt fotografi av Strömholm, med självinsiktens hela omtanke döpt till ”Lille Christer”, står en liten pojke ensam nedanför en scen och tittar i stum förundran upp på några smäckra, anonyma kvinnoben i höga klackar som poserar högt ovanför honom. I hans blick ryms hela kittlingen av den ouppnåeligt lockande och skrämmande framtiden. Fotografiet lyckas på några hundradels sekunder spänna över en människas hela tidsrymd. Samma siktlinje från barndomen och in i dimman har Petersens bild av pojken som formar tummen och pekfingret till en imaginär kamera på det ”Kinder Sonderzug” – det Speciella Barntåg som ska föra honom till destination Vuxenheten. Där, eller åtminstone nästan där, befinner sig redan Engströms nakne unge man som lutar sig ut genom fönstret. En märkligt suddig blandning av en monumentalt klumpig jättekropp och en undflyende, smäcker hind. Precis så som ens lekamen kan kännas innan man riktigt vuxit i den.
Tre fotografer – Tre porträtt av manlig tideräkning: Barndom, pubertet, vuxenhet. Allt finns där samtidigt. I en liten pojkes kittling inför sexualitetens oupplevda mysterium eller längtan och skräck inför det okända, ännu insvept i framtidens ånga. Och i den vuxna nakna manskroppen som oförskräckt sticker ut huvudet i världen, men ändå står kvar inomhus, skyddad bakom glas. Enligt den jungianska psykologin är trefalden en maskulin symbol, som genom jungfru Marias himmelsfärd upphöjdes till en fyrfald, en kvadrat, arketypen för helhet och fulländning. Kanske är det en fläkt av den himmelsfärden som denna manliga triad söker i sina verk. En okänd kvinnlighet. Men vägen till helheten, fulländningen, paradiset om man så vill, är inte rak. Tvärtom är den rå, grym, ful, slingrig, kolsvart och avgrundsdjup. Men också öm och hudlös. Det är i dessa tillvarons mörkaste och mest avslöjande hålor som de här tre fotograferna har sin fotografiska hemvist. Kanske bor de där, i ljuset från den blixt som René Char skriver om i sin dikt. Den som lyser upp evighetens hjärta.
Marie Lundquist
René Char
Tre är en belastad siffra. Redan från början var det återuppståndelsens tal. Treenighetens. Religiöst, mytologiskt och numerologiskt har det fortsatt att omvärvas av en slags helighet: Fadern, sonen och den heliga anden. Ödesgudinnorna, både i den antika och den nordiska mytologin. Folksagornas prövningar som ska övervinnas för att nå fram till den eftertraktade skatten. Alla kan de räknas till Tre.
Här alltså Tre fotografer: Christer Strömholm, Anders Petersen och JH Engström. Tre grenar på samma träd? Eller tre helt olika arter som delvis vuxit i samma biotop? Tre solitärer – kan de rymmas inom samma ram? Vad skiljer och vad förenar? Till att börja med kan vi konstatera: två lever, en är död. Rent faktiskt uppstår redan där en friktion, en diskrepans. Samtidigt är alla tre i högsta grad levande och närvarande genom sina verk. Konsten tänjer på gränsen mellan liv och död, utplånar den till och med ibland. I alla fall när den är som bäst. Tre fotografer. Men också tre generationer. Födda 1918, 1944 och 1969 kunde de ha varit biologiskt släkt i rakt nedstigande led. Nu finns istället ett annan slags släktskap: Hungern efter Närvaro, Utsatthet, Spegling.
Tre fotografer – Tre förebilder. Alla tre har de bildat skola. Också i rent bokstavlig mening: Strömholms legendariska fotoskola, Petersens och Engströms oräkneliga workshops världen över. En sorts fotografins gatuuniversitet som efterhand skapar nya adepter, redo att begå fadersmord eller bottna i en tradition som befinner sig i ständig förvandling.
I ett ikoniskt fotografi av Strömholm, med självinsiktens hela omtanke döpt till ”Lille Christer”, står en liten pojke ensam nedanför en scen och tittar i stum förundran upp på några smäckra, anonyma kvinnoben i höga klackar som poserar högt ovanför honom. I hans blick ryms hela kittlingen av den ouppnåeligt lockande och skrämmande framtiden. Fotografiet lyckas på några hundradels sekunder spänna över en människas hela tidsrymd. Samma siktlinje från barndomen och in i dimman har Petersens bild av pojken som formar tummen och pekfingret till en imaginär kamera på det ”Kinder Sonderzug” – det Speciella Barntåg som ska föra honom till destination Vuxenheten. Där, eller åtminstone nästan där, befinner sig redan Engströms nakne unge man som lutar sig ut genom fönstret. En märkligt suddig blandning av en monumentalt klumpig jättekropp och en undflyende, smäcker hind. Precis så som ens lekamen kan kännas innan man riktigt vuxit i den.
Tre fotografer – Tre porträtt av manlig tideräkning: Barndom, pubertet, vuxenhet. Allt finns där samtidigt. I en liten pojkes kittling inför sexualitetens oupplevda mysterium eller längtan och skräck inför det okända, ännu insvept i framtidens ånga. Och i den vuxna nakna manskroppen som oförskräckt sticker ut huvudet i världen, men ändå står kvar inomhus, skyddad bakom glas. Enligt den jungianska psykologin är trefalden en maskulin symbol, som genom jungfru Marias himmelsfärd upphöjdes till en fyrfald, en kvadrat, arketypen för helhet och fulländning. Kanske är det en fläkt av den himmelsfärden som denna manliga triad söker i sina verk. En okänd kvinnlighet. Men vägen till helheten, fulländningen, paradiset om man så vill, är inte rak. Tvärtom är den rå, grym, ful, slingrig, kolsvart och avgrundsdjup. Men också öm och hudlös. Det är i dessa tillvarons mörkaste och mest avslöjande hålor som de här tre fotograferna har sin fotografiska hemvist. Kanske bor de där, i ljuset från den blixt som René Char skriver om i sin dikt. Den som lyser upp evighetens hjärta.
Marie Lundquist