4 - 25 maj 2024
Thomas Elovsson Sigfrid Billgren
Abstraktionen tillhör vårt arv, men det är upp till oss hur den ska förvaltas.
Thomas Elovsson undersöker grundligt den tidiga modernismens abstrakta formspråk. Han reaktiverar pionjärmodernisternas smakfulla gestik – skickligt och konsekvent till den grad att det kan vara svårt att ana samtidens raster över målningarna. En fusion mellan nutid och dåtid av ett mer gäckande slag uppstår när vi inte anar citattecken. På en och samma gång framträder målningarna som distanserade och påstridiga. Vi kan inte bortse ifrån att detta ”äldre” måleri är gjort idag och kompositionerna understryker premisserna för allt måleri av idag; det handlar om ständigt återbruk. I Elofssons fall bevittnar vi kanske till och med ett fenomen som mest kan liknas vid en rekonstruktion, eller möjligen ett rollspel. Titlarna är anagram på konstnärens namn.
Thomas Elovsson född 1962, är uppvuxen i Borås men sedan länge boende och verksam i Stockholm där han utbildades vid Kungliga konsthögskolan 1987-92. Elovsson har tidigare visats i en grupputställning på Galleri Hammarén 2021. I Göteborg har han även tidigare ställt ut på Galleri Mors mössa 1996. Vidare har han regelbundet ställt ut på Björkholmen Gallery i Stockholm. Separat har han också visats vid Malmö konstmuseum och Borås konstmuseum. Elovsson är representerad vid bland annat vid Göteborgs konstmuseum och Malmö konstmuseum.
Född i den svenska postmodernismens epicentrum tar Sigfrid Billgren inga onödiga omvägar när han lägger ett slags pussel av primärformer på pannå. Vi ställs inför visuell hårdfakta. Mystiken, de metafysiska anspråken som så ofta tränger sig på inom abstraktionen är omisskännligen bortblåsta. Billgrens målningar är fräscha som tandkräm. Det lättsamma pastischartade anslaget leder oss mot en anonym arketypisk Modern konst, närmast som den kan uppenbaras i Ankeborg. Sigfrid Billgren är en lekfull ekvilibrist som elegant ställer oss den abstrakta konstens återkommande fråga; vad vill vi att konsten ska representera – när vi inte alls kan se vad den föreställer?
Sigfrid Billgren är född 1990 i Göteborg. Han bor och verkar i Stockholm. 2021 grundade han sitt eget designmärke, Udiso studio. Billgren har tidigare visats i Galleri Hammaréns showroom. Han har vidare ställt ut på Galleri Sander i Norrköping och Galleri Glas i Stockholm.
Abstraktionens förvandlingar
Sven-Olov Wallenstein
Abstraktionens
intåg i konsten förefaller för många uttolkare markera modernisms framträdande
som sådan, eller i alla fall det ögonblick då den hävdades utgöra något
radikalt nytt, samtidigt som detta ibland också kunde ses som ett
förverkligande av det som historien utlovat. Så kunde Kandinsky i sin
självbiografi Återblickar se förhållandet mellan abstraktion och tradition i analogi med förhållandet mellan Gamla och
Nya Testamentet, så att det senare förverkligar det första, upphäver det och
visar dess inneboende sanning: ”Vore Nya Testamentet möjligt utan det Gamla?
Vore vår tid på tröskeln till den ›tredje‹ uppenbarelsen tänkbar utan den
andra?”Sven-Olov Wallenstein
Religiöst färgade motiv var vanliga hos de första abstrakta konstnärerna: mystiska illuminationer, teosofi och ikonmåleriet som en port till det absoluta var tankar som cirkulerade hos många av företrädarna. För andra, framför allt kritiker och historiker, handlade abstraktionen snarare om en utveckling av formella drag från impressionismen och framåt: perspektivets gradvisa upplösning som skapar ett nytt förhållande till ytan, färgens frigörelse från teckningen, penselskrifen som en översättning av inre psykologiska tillstånd, bilden som utforskande av optikens lagar. Och hade inte fotografin redan vid mitten av 1800-talet övertagit uppgiften att avbilda verkligheten och därmed tvingat in måleriet på dess nya väg?
Många sådana historier om abstraktionens uppkomst har berättats och nya tillkommer ständigt i takt med att vårt eget nu erbjuder nya perspektiv på det förflutna. I efterkrigstidens debatt stod den formalistiska läsningen i centrum och många konstnärer ville hitta ned till ett direkt uttryck utan symbolik och metafysiska övertoner, inte minst vad gäller färgens anspråk på djup: ”Jag försökte få färgen att bli lika bra som den var i burken.” (Frank Stella) Den abstrakta konsten kunde i denna bemärkelse lika gärna kallas konkret, och ”konkretism” var en term som ibland föreföll lika användbar.
Denna hållning uppfattades ibland som en reduktion (här måste man notera att konstnärerna på denna punkt hade högst olika uppfattningar) i vilken måleriet närmade sig en slutpunkt, en stum tingslighet för vilken Marcel Duchamps readymade kunde anföra som modell: den monokroma duken som det sista steget på en lång historia. Men för många konstnärer var denna slutpunkt snarare en startpunkt: om måleriet till sist hade blivit till föremål, objekt, betydde inte detta att man kunde fortsätta denna rörelse ut i det fysiska rummet, lämna alla frågor om illusion och ytor bakom sig och i stället utforska alla de sätt på vilka ett konstverk kunde existera även bortom sin fysiska form som språk, tanke, idé, ”koncept”? För detta var reduktionen en försättning: som Thierry de Duve påpekar kom de flesta av konceptkonstnärerna från det monokroma måleriet, som utgjorde ett slags språngbräda.
Pendeln skulle dock snart slå tillbaka och vid slutet av 70-talet kom måleriet tillbaka, förvisso oftast inte i form av abstraktion, utan som ett återbruk av figurativa formspråk. Neoexpressionism och transavantgarde hävdade utan omsvep att modernismen, uppfattad som en historia om reduktion och uttömning, nu hade nått vägs ände och att allt som tidigare hade förefallit överspelar nu kunde återuppstå; ”postmodernismen”, en term som under denna tid fick de mest skilda innebörder, var i vissa fall en återgång till tidiga modernistiska stilar, citerade, parodierade, kärleksfullt eller aggressivt. Sherrie Levine, en av dem som på 1980-talet återskapade den geometriska abstraktionen i subtilt deformerad gestalt, deklarerade: ”Mina målningar handlar om modernismens plågsamma död.”
I dag är abstraktion en av många möjligheter och dess laddning har till stor del försvunnit. De stora anspråken har blandats upp med lekfullhet och en frihet i förhållande till traditionen, som inte längre uppfattas som en enkelriktad gata, utan tvärtom som en mångfald av begynnelser, återvändsgränder som plötsligt kan visa sig vara vägar framåt för dem som ser dem i förhållande till vårt eget nu. Abstraktionen tillhör vårt arv, men det är upp till oss hur den ska förvaltas.
Sven-Olov Wallenstein är professor i filosofi vid Södertörns högskola. Hans forskningsområden är estetisk teori med betoning på bildkonst och arkitektur, tysk idealism, fenomenologi, kritisk teori och moderna filosofier om begär, makt och subjektivitet.